gnus

Imorgon, snart idag, är det 4 år sedan du försvann pappa. 4 jättelånga, jättekorta år. Det har gått så himla fort, och det skrämmer mig. Jättemycket. Jag är rent ut sagt skiträdd. Att jag ska glömma osv. Jag kan komma på mig själv med att knappt komma ihåg hur du såg ut? Jag ser dig inte framför mig, och det gör så himla ont. Men jag antar att det är okej, att det är så det ska vara.

17 år fyllda är jag snart. Jag var knappt 13 för 4 år sedan. Jag var inte ens tonåring. Vem var jag då? Vad hade jag för uppfattning om världen då? Vad hade jag för uppfattning om dig? Duger den bilden nu, kan jag använda den nu också? Jag vill ha en egen bild av dig, men det kan jag aldrig få. Jag kan ta del av andras och väva ihop till min egen, men jag kan aldrig göra en helt egen.
För hur reflekterade jag över saker och ting när jag knappt var 13 år? Det skrämmer mig också.

Trots allt är det inte det som skrämmer mig mest, det är nuet. Hur jag ska hantera saker och ting. En rörelse, ett ord kan få mig att bryta ihop totalt, och jag tror inte ens att han är medveten om det. Han vet inte hur jag känner. Klart som fan att han inte vet, den enda som vet är jag. Och jag har inte stake nog att berätta det. Jag tror inte ens jag vill berätta det, vad tycker du?

När jag verkligen tänker efter, vem var du? Vad gjorde du? Hur gjorde du, och hur blev du den du var? Jag har så många frågor, men jag vill inte ställa dom. Det gör nog för ont tror jag. Det kanske är bättre att jag nöjer mig med det jag har? När ska jag sluta sukta efter något som inte finns, något som inte går att få?

Så här sitter jag nu, Linn Emma Wollbrant, snart 17 år, gråtandes framför en datorskärm. Vem är jag? Jag tror faktiskt att jag har rätt bra koll på det ändå.

Jag undrar om jag någonsin kommer glömma detaljerna från den 9onde augusti, 2006. Hur jag vaknade upp, för andra gången den morgonen, och fick ett besked som bara rann av mig.

Mitt i allt ihop har jag faktiskt förlorat en morfar också. Men jag har nog försummat det, eller vad säger du? Jag hade så jävla fullt upp med dig så jag hann inte ens sakna honom. Jag kan inte minnas att jag har gjort det, helt ärligt. Och det känns så jävla hemskt, för nu gör jag det. Men det är aldrig för sent, aight?

Jag önskar så att du fick träffa alla mina vänner, min framtida pojkvän och mina barn. Men kommer han få göra det, i ditt ställe? Hur kommer det kännas? Det känns som att jag har så mycket obesvarade frågor så att jag bara går sönder, men samtidigt vill jag inte ha några svar. Jag vill inte ställa dom.

Tror att jag ska sluta gråta nu. Vänta en stund till och sedan ta mig till min säng? Det kan jag behöva efter två nätter i tält. Älskar dig pappa.