gnus

Jag mår inte bra. Jag gör inte det, jag vet inte varför men så mycket vet jag att jag inte gör det.
Jag går till skolan och tänker att: Detta blir en bra dag, jag är på bra humör. Men så fort jag kommer till skolan förändras allt. Jag glömmer pennfacket, någon tar mina nycklar, en annan tjötar om en penna, jag förstår inte ett mattetal etc. och så rasar allt, verkligen allt. Jag vill bara sätta mig ner och lipa och jag har inte en jävla aning om varför.

Jag tycker det är skitjobbigt att dom håller på och flyttar in. Inte så att jag inte tycker om det, men det är jobbigt, på nått sätt. Det tror jag i alla fall.
Jag tycker det är skitjobbigt att jag aldrig är hemma, att jag aldrig har någon fritid där jag kommer på något att göra istället för att göra det jag ska göra. Och jag vet inte om det sitter i huvudet eller om jag verkligen inte har någon tid, men just nu så bryr jag mig inte för det är precis så det känns. Att jag inte har någon tid alls.

Jag tycker det är skitjobbigt att jag inte hinner göra något som jag vill. Jag får dåligt samvete för att jag inte hinner/orkar med mina kompisar, att vi inte hinner ses som vi säger att vi ska.

Det värsta är nog ändå mina krav på mig själv. Att jag alltid måste vara bäst. Jag trodde det gick bra på matteprovet och ändå gjorde jag massa fel. Precis VG, vad är det liksom? Jävla skit, jag blev jättebesviken. Inte blir det bättre när någon sitter bredvid och talar om för en hur dålig man är. Grejen är att jag är så jävla stolt, så jävla fucking stolt att jag inte kan med att bli ledsen. Jag ska istället stå upp, stå upp och aldrig falla ner igen. Jag tar skiten och håller minen. Men det gör så jävla ont innuti, så jävla ont. Okej, jag kanske inte är bäst, men jag har såna krav på mig och inte fan vet väl den personen om det? Den skojade ju bara, men det tar, det tar hårt. Jag kan inte klandra någon för jag säger ju inte till någon hur jag känner.

Men det är just det. Jag klarar det inte. Varje gång något jobbigt kommer på tal så börjar jag gråta, och jag orkar inte. Det går bara inte för sig. Jag kan inte med att sätta mig och gråta på en lektion och säga att jag har skyhöga krav på mig själv och att det är ett helvete varje dag i skolan att umgås med folk som är bättre än mig, smartare och förstår saker bättre än mig. Det tar som fan att inte förstå, att känna att man inte har alla kunskaper, att nivån är för hög, att det går för fort. Det krävs så jävla mycket av mig varje gång jag frågar, varje gång jag inte förstår. Jag har aldrig varit i den sitsen förut, det är skitjobbigt.

Innebandyn går sämst just nu. Jag känner mig så jävla kass, otillräcklig och jag vill bara bli bra som alla andra. Vad jag än gör så blir det fel känns det som. Inte en rätt passning går fram medans alla andras sitter perfekt där dom ska.
Och ja, jag vet att det inte är så, men det känns så. Jag känner mig dålig när jag är där. Det är ju det som får mig att inte må bra, aight?
Det är inte så att jag inte tycker det är roligt och klart att man kan bli bättre om man tränar, men jag känner inte att det ger något. Klart att jag lär mig helatiden, men fan, jag är inte lika bra som alla andra ändå.
Care om det är en löjlig sak faktiskt, det är jobbigt det också.

Allt är jobbigt just nu. Allt, verkligen allt. Och jag klarar inte av att sätta ord på det, att beskriva, att berätta hur jag känner. Jag orkar inte.

Even the strongest must fall