gnus

Jag tror jag vet varför jag inte hjälpt till så mycket med dom nya rummen och garaget och allt vad det heter.

Det tar emot. Det gör ont.
Jag ville inte göra om garaget till två rum från början. Visst, vi hade inget val men jag ville inte ändå. Det bar emot att plocka ut alla saker, att rensa. Det bär fortfarande emot att varje dag komma hem och se att det sitter ett fönster där det förut var en vägg, att Simon sitter och spelar data där man förut kikade in på mammas bil.
Alla förändringar gör ont känns det som.

På ett sätt tar vardagen kol på mig, på ett får den mig att inte falla. Så har det alltid varit. För att inte ligga nere och kräla längst ner i skiten har jag behövt något att klamra mig fast vid, en vardag, rutiner.
Min vardag har varit min räddning. Men nu? Är den mitt fall eller vart är jag påväg? Jag orkar ju inte med den, det känns som att allt jag måste göra tar kol på mig. Förut höll det mig sysselsatt, så fort jag inte hade något att göra fick jag panik. Är jag inne i en ny fas? En ny del av sorgen eller är det bara allt det nya som gör mig så förvirrad?

Alla dessa frågor, någon som råkar ha ett bra svar eller två i bakfickan?


helt oredigerad faktiskt.