gnus

what if i say i'm not like the others?
what if i say i'll never surrender?

Fuck you

Jag är trött som fan och har typ skolångest tror jag. Kan allt inte bara vara enkelt? Den mening jag sagt mest de senaste månaderna måste nog ändå vara Jag vet inte. Helt enkelt för att jag kanske inte vet?

Jag saknar dig pappa, jättemycket. Eller, egentligen vet jag faktiskt inte om jag saknar dig, dig som du var, längre. Usch, det där lät hemskt. Klart jag saknar dig. Men mest saknar jag nog att ha en pappa över huvudtaget. Att ha en pappa som träffar min pojkvän och mina vänner. Jag vill att min pappa ska kunna visa mig gamla kort på sig när han var ung och berätta massa historier. Jag vill att min pappa ska få se mina barn växa upp och bli morfar. Jag vill att min pappa ska kunna se mina slutbetyg och säga: Fan va bra du är Linn. Jag vill att min pappa ska hjälpa mig med matteläxan som ingen annan klarar av. Jag vill att min pappa ska se mig när jag går på bal och säga att jag är den finaste på hela balen. Jag vill att min pappa ska visa mig musik som han lyssnade på när han var liten.

Åh Gud, jag vill så himla mycket. Och det gör så ont, det gör ont att inte kunna hälsa från någon utan att stå och prata med en sten. En jävla fucking sten som får mig att börja gråta bara jag tänker på det. Det känns åt helvete att kolla extra åt kyrkan när bussen åker förbi där varje dag och skänka dig några extra tankar. Det känns dumt att bara tänka på dig så fort jag ser en kyrka. Det är skit att börja gråta så fort jag ser någon på en film som dör.

Det är skit helt enkelt. Bajs.