gnus

Egentligen är fysisk och psykisk smärta två helt olika saker, fast ändå inte, de hänger ihop på något sätt.
Faktiskt tror jag att fysisk är den lättaste. Den kan man liksom komma undan, med hjälp av tabletter osv. Den psykiska smärtan kan ingen ta ifrån dig.
En del som inte pallar den psykiska smärtan väljer istället den fysiska och börjar skada sig själva för att komma undan, men i längden gör man nog inte det. Jag menar, man kan ju inte hålla på att skada sig själv förevigt? Någon gång måste man ta tag i det psykiska och konfrontera det.

Smärtgräns, vad är det egentligen? Är det hur mycket man klarar av innan man svimmar eller är det vad man tycker gör ont och inte?
I såfall har jag nog ganska hög smärtgräns, om det är det senare nämnda. När jag var liten bröt jag benet två dagar innan min 1årskontroll så mamma ansåg att vi kunde vänta med att undersöka det tills dess (hon visste såklart inte att det var brutet). Jag hade alltså brutet ben i två dagar och jag sov och allt, lipade inte överdrivet mycket eller något. Jag var helt normal, tydligen, förutom att jag inte stog på det. Då måste man väl ha hög smärtgräns?
Och nu får jag ju leva med min fruktansvärt jobbiga och dumma fot som vägrar bli helt bra. Efter varje träning/match/promenad etc. har jag värk i den. Och skyddet som är så dumt gjort att det antingen trycker på en nerv eller något så att jag inte kan gå, eller gör så jag får kramp i hålfoten, det får jag ju också leva med. Inte för att jag klagar, eller, det gör jag väl, men jag spelar ju fortfarande, trots att det gör ont, det måste ju betyda att jag har hög smärtgräns? Eller, jag vet inte.
Egentligen är det väl inte så bra när man trotsar den fysiska smärtan.. Jag menar, kroppen reagerar ju på något som är dåligt för den genom att ge smärta. Alltså, trotsar man smärtan så trotsar man ju något som inte är bra för kroppen, eller? Äh, jag orkar inte bry mig så mycket.

Psykiskt smärta är dock något helt annat. Det är något som sitter inom en. Det kan ju övergå till att bli fysiskt men oftast inte. Det är något man oftast inte kan sätta fingret på, men som ändå finns där och gnager helatiden. Det är något som man inte kan slippa undan, även om man helst inte vill något annat.
Åh. Jag vet ju precis hur det är. Man bara vill bort, vill inte leva mer, för det gör så ont.
Äh, skitsamma, jag orkar inte förklara hur det känns, alla vet väl. Annars lär man ju få reda på det någon gång.

Bilder från modevisningen kommer när jag orkar.

Pöss