gnus

Jag tänker för mycket.
Punkt slut.

Seriöst, jag kan inte sluta tänka på vad jag skulle göra om det hände dig något?
Jag är så jävla rädd för det va. Helt sjukt. Jag får så dåligt samvete för att jag inte kan göra något mer, jag vill så mycket.
Samtidigt vill jag träffa så många människor men trofan att jag hinner det heller.

Lars är bäst. Jag saknar det så jävla mycket, att stå i regnet och bara vara. Inte tänka, bara vara. Helt lycklig. Fullkomligt lycklig verkligen. Alla texter som verkligen går rakt in i hjärtat. Det är som att dom säger vad du känner, utan att du behöver säga det själv. Vissa meningar, som bara beskriver in i minsta detalj. Så underbart bra. Helt sjukt.

Utan korridorer skulle jag bli lycklig.

Polen. Auschwitz. Jag lipar seriöst så fort jag tänker på det. Så jävla hemskt var det. Det finns liksom ingenting som kan beskriva känslan av att stå där. Det är verkligen ingenting jag ångrar. Jag till och med saknar det. Jag bara stog och lipade åt allt verkligen. Jag saknar pappa så jävla mycket. Fast ändå inte, det är skrämmande hur fort man vänjer sig vid att han är borta.
Man liksom, accepterar det mer och mer för varje dag som går. Jag kan inte längre höra hans röst. Jag kan knappt se honom framför mig. Det är som att han har blivit ett begrepp. Och vad folk än säger så tänker jag på honom.
"Jag ska på öppet hus med mamma och pappa -.-"   Det första jag tänker är: "Jag hade vart glad om jag fick gå dit med min mamma OCH pappa"
Samtidigt som man känner sig så taskig när man säger så, så är det ju precis vad jag känner. Det är verkligen något som fattas, trots att han varit borta i över två år nu. Han är fan vart borta hur jävla länge som helst. Jag minns inte längre hur han luktade, jag minns ingenting känns det som.
Fuck. Jag tänker verkligen för mycket.
Vissa saker måste man acceptera. Men vissa saker går inte att acceptera. Det går verkligen i perioder. Jag hatar det här. Att saknar någon man verkligen vet att deti nte går att få tillbaka. Begreppet död är så svårt att förstå.
Helt borta liksom. Gone forever. Utplånad. Förintad. Inte längre existerande. Ja, det finns väl hur många olika förklaringar som helst, men varenda av dom är lika svår att förstå.
Varje känsla som påminner om pappa är så jobbig bara. Jag tror jag förtränger det. Tills det inte går mer, och så kommer allt på samma gång. Så typ dör man. Nej, det gör man inte, men man orkar inte mer.
Jag skiter i allt, känns det som. Jag skiter seriöst i allt. Men jag kan inte, jag har verkligen försökt.

Jag släpper din hand, för ett helt vanligt återfall, för att få nått förstört.

Precis så känner jag. Jag vill bara slå sönder något. Sorgen förvandlas till ilska liksom. Man blir arg för de saker man aldrig gjorde, de saker man aldrig sa. Att han dog över huvudtaget. Att han är borta. Man blir förbannad på att man är lämnad här själv, helt jävla alone.
Grejen är att man är inte alone. Man har så många, men man vill inte erkänna det. Man vill bara att allt ska försvinna. För man orkar inte.

Fan

Emo inlägg typ.

Fast Emo är en musikstil.

Ledset inlägg dårå,

Fuck.

Hejdå, vi kanske ses nån gång igen.