gnus

Jag har lyckats få en jättekraftig stukning i min tumme. Eller så är det en spricka i den, eller så kanske den till och med är av. Vi ska åka in med den på måndag tror jag.
Jag är helt handikappad. Kan inte göra ett piss.
Kan inte knäppa min jacka, inte knäppa knapparna på mina jeans. Jag kan inte ta av mig skorna, inte dela min mat, inte bära saker, inte skriva. Jag kan knappt greppa saker heller.
Samtidigt som jag inte kan göra ens hälften av det jag skulle vilja så gör det ont också. Så fort jag nuddar något eller försöker använda handen så gör det ont.
Mamma skulle linda om den innan, så började hon bända och dra i tummen, jävlar vad jag skrek. Det gör seriöst sjukt jävla ont. Och jag känner mig jätteklen om det inte skulle vara något mer än en stukning, haha! Dessutom är det höger också, värdelöst. Undra hur jag kommer få göra i skolan.... Hehe.

Okej om man bryter foten liksom. Visst, man kan inte gå, men man kan ju åtminstone göra allt annat. Det enda folk behöver göra åt en är typ bära ens saker och gå lite extra långsamt. Kanske hämta något lite då och då. Men bryter man ett endaste litet fjuttigt finger så är man så enormt handikappad så det är sjukt.

Föresten så har mitt hår blivit jättelångt. Och jag märkte precis att allt jag skrivit i det här inlägget är sånt som jag inte tycker om att läsa. Men, det får ni leva med.

Jag träffade Eva-Lena igår och hon frågade hur det gick med fotandet. Då sa jag att det står ganska stilla.. Och faktiskt har jag lite dåligt samvete för det. Men så sa hon också att man aldrig ska stressa fram något så det får väl komma när det kommer.

Är väl lite höstdeprimerad nu också. Ingenting blir som jag vill. Eller jo, egentligen. Jag ville skada mig, fast helst ville jag bryta foten, gärna vänster. Jag orkar inte att hela tiden vara den som får hjälpa alla andra. Jag vill vara hjälplös och liten, behöva tas hand om. Jag vet att det är patetiskt. Det är som att skrika efter uppmärksamhet. Men jag vill verkligen. Jag vill känna mig betydelsefull för någon. Behövd, och inte bara för att jag ska komma ihåg när vi går in och när vi har läxor, utan någon som verklgien behöver mig, som vill att jag ska vara där. Som älskar mig som jag är.

En som alltid behöver mig och som jag alltid behöver är förstås Linnéa. Hon är bäst.

Men behövd av någon. Någon som ringer och frågar hur jag mår och verkligen menar det. Någon som plingar på dörrn helt utan anledning och säger att "jag hade vägarna förbi och kom på att jag saknar dig".
Men, man får väl inte begära för mycket.

Dessutom har jag såna vänner, som verkligen är såna. Ta åt er, ni är bäst.

Pöss