gnus

Ofta inte poängen med livet är att man hela tiden ska sträva efter att vara bäst? Så är det väl?

När man var liten så ville man måla finast, cykla bäst, hoppa flest hopp med hopprep osv. Nu ska man få bäst resultat på prov, man ska vara snyggast, ha dyrast kläder, mest pengar, nyaste mobilen, bästa datorn.

Och faktiskt behöver det inte vara negativt. För om man inte hela tiden strävar mot något, då utvecklas man ju inte. Man måste ha ett mål, sen är det upp till varje person hur högt ribban ligger.
Jag har förmågan att alltid sätta ribban jättehögt. Det är nog både bra och dåligt. Dåligt för att jag får sån ångest när jag inte kan/hinner med det jag vill. Bra för att man måste ha ambitioner, annars kommer man ingen vart i livet.

Att sätta höga ribbor kan innebära att man t.ex. övervinner sina rädslor. Det är något jag själv jobbar på, faktiskt. Jag hatar att göra saker inför folk, t.ex. prata eller redovisa något. Ändå skulle jag vara med i det där förbannade Luciatåget och inte nog med det, jag åtog mig att läsa en vers också. Jag var så nervös så jag visste seriöst inte vart jag skulle ta vägen. Jag trodde jag skulle gå under eller något i den stilen.

Dock gick det ju bra, precis som det alltid gör. Och för varje gång jag gör det blir jag lite mindre nervös, tror jag i alla fall. Framför allt så växer jag med det, varje gång. Jag känner att jag visst klarar av det, trots att jag inte tror det.
Därför klättrar jag alltid högst upp i träden, trots att jag är höjdrädd. Än har jag inte trillat ner, och det gör att man (i alla fall jag) blir åtminstone lite mindre höjdrädd varje gång.

Sen måste man inte alltid tävla mot andra, den största tävlingen är ändå mot sig själv. Att hela tiden utvecklas och bli bättre på saker och ting.